Tänkte skriva av mig lite angående Tokio Hotel konserten. Kul att kunna läsa om ett tag liksom.

En vecka sedan. Precis nu för en vecka sedan stod jag där. Väntandes, nervös och alldeles överlycklig. Kunde inte riktigt tro att det skulle hända. Det var verkligen svårt att förstå.

Ja. Dagen som jag väntat på så länge kom äntligen. I torsdags efter skolan sprang Cicci och jag runt på H&M och letade i panik efter något att ha på oss. Veckan har varit fullproppad med massvis av andra saker att göra så de har inte riktigt hunnits med. Vi hittade i allafall tillslut lite. Jag hittade ett pas fräcka tights med läder detaljer och en rätt stor tröja. Cicci hade beslutsångest och köpte på sig både t-shirts och en klänning för att ha lite valmöjligheter. Vi köpte sedan godis och åkte hem. Packade och gjorde allt iordning. Vi satt och tittade på en sak jag har inspelat på tv:n. När de spelar de nya låtarna. Peppade och gick och lade oss tidigt. Självklart infann sig nervositeten och allt då. Var så förväntansfull så att somna var ett stort problem! haha. Efter en del prat lyckade vi iaallafall somna en stund. Med väckarklockan ställd på halv 4.

Klockan tre vaknade jag och kunde absolut inte somna om den sista lilla stunden. Så jag tassade upp och började göra mig iordning. Cicci joinade väl strax efter halv 4. Vi packade ner allt det sista, åt frukost och gjorde oss iordning innan vi vid tio över 5 satt i bilen på väg in mot tågstationen. Tåget gick 05.38 och efter två timmar hade vi ett byte i hässleholm. Efter ca en timme där och med lite tidningar hoppade vi på nästa tåg mot Göteborg. De hade lite problem att ta sig in till göteborg central och jag trodde jag skulle gå i taket. Jag ville ju  absolut inte komma senare då jag va säker på att vi skulle komma sist iallafall. Tillslut kom vi iallafall av tåget och hittade en taxi för att åka den lilla biten bort till Scandinavium. Väl där såg vi mest folk sitta i klungor så jag ringde upp min vän Sarah, som jag lärt känna tack vare Tokio Hotel och deras musik. Hon hade suttit där sedan 6 på morgonen och vi kom väl strax innan elva. Hon förklarade vart vi skulle ta vägen så de va bara att ställa sig sist i kön. Det dröjde inte alls länge innan några fyllde på bakom faktiskt. Min snälla lilla pappa gick och handlade mat från mcdonalds till oss sen och jag har nog aldrig avgudat mcdonalds mat som just då! Varm mat var precis vad vi behövde. Sedan släpptes de 120 första som var där in under ett tak. Men det var fortfarande månmga framför oss, men nu även en hel del bakom. Det var verkligen svinkallt att stå där i sina converse trots att vi hade både strumpor och raggstrumpor i. Och utan termobyxorna hade det aldrig gått. När solen tittade fram var det faktiskt riktigt behagligt. Det som förvånade oss var att isen i coca-colan höll hela dagen! hahaha. Den va precis lika iskall som när vi fick den. Galet! Godiset frös till det med. Våra polly blev som hårda karameller!

På eftermiddagen sedan någongång såg vi bussarna. de körde förbi på vägen intill. Jag såg på registeringsplåten att de inte var bussar härifrån. Rutorna var svarttonade ochjag puttade på cicci och sa: du kan själv gissa vilka som är i de bussarna. Det var sedan som några förstod vilka som faktiskt var i bussarna och började springa för att se om de kunde få syn på dem när de gick ut. Några såg Tom hörde jag. Vi hörde när de hade soundcheck där inne. Då började ja förstå att det var på äkta.  Cicci och jag började bli lite stela i benen framåt halv fyra efter att ha stått upp hela dagen. Insläppte beräknades vara vid halv sex och allt skulle vara undanplockat till kvart över fem. Vi sprang bort till hotellet och gick på toa en i taget och plockade sedan av oss termobyxorna och började fixa. Pappa stod med oss på plats för att kunna ta alla våra grejer så fort som möjligt. insläppet blev försenat. Vi stod där och frös lite grann och pappa tjatade om att vi skulle behålla jackorna på så länge som möjligt. När de väl började släppa in blev det som ett ryck. Vi bara trycktes fram. Folk drog i håret tryckte upp armbågarna i ryggen på en och så vidare.

Det blev försenat. Vi stod där allesammans och bara väntade. När arenan slutligen släcktes ner och man hörde ljudet av det dunkande hjärtat skrek folk. Inte jag. Jag bara stod där, kollade mot scenen. Man skymtade killarna i den där stora "TH-bollen". Musiken spelades, bollen öppnades. Bill kliver ur. Folk skrek ännu högre. När Bill kommer ut på scenen börjar folk att gråta, skrika. Jag visste faktiskt inte hur jag skulle reagera. Jag började skratta.

Hela konserten var helt underbar! Det var riktigt länge sedan jag verkligen kunde släppa allt annat, bara stå där vara lycklig, sjunga med i låtarna. Vara en del av gemenskapen. De var verkligen jätteduktiga. Ännu bättre live än på skivan. Och det förklarar inte lite! För skivan är gudomligt bra! Det pirrar i magen av glädje när jag tänker tillbaka på att. Deras musik har betytt väldigt mycket för mig enda sen dagen jag började lyssna på dem. Att äntligen få se dessa framför sig, så pass nära att man kan verkligen granska dem. Det är fint. Jag är så oerhört glad och tacksam över att fått uppleva detta och kommer defenitivt försöka se dem igen! Att träffa dessa fantastiska pojkar hade inte heller vart helt fel. Men bara att få se dem göra det de är bra på och kända för. Det gör mig ändå nästan stolt. Stolt över att jag lyssnar på ett band med så mycket energi och glädje.